Rebreatherutbildning, Poseidons Mk VI Discovery

En mulen dag i september infann jag mig på Oxygene i Jönköping för en första intensiv utbildningshelg. Nervös? - Ja. Dyksugen? - Nej. Det regnade, var kallt och blåsigt.
Leveransen av Poseidons Mk VI Discovery hade äntligen blivit av men lite väl sent på året, det var i slutet av dyksäsongen, ja min i alla fall. Med mig var min buddy Ingvar Eliasson som kommer att vara med under ett års resa från öppet till slutet system. Han kommer att hjälpa till med fotodokumentationen medan jag kommer att stå för... resten.
Detta är ett projekt för att se om slutet system kan påverka undervattensfotografering. För utbildningen stod Göran Müntzing som började med att visa in oss i utbildningsrummet där det stod en stor svart låda med Poseidons logga på. Min första tanke var när jag tittade i den här lådan, det här ska bli kul att få ihop men jag undrar om det kommer att gå att dyka med det.

Efter monteringen av RB:n hade vi ett paket bestående av en central scrubberbehållare med elektronik i toppen, två aluminiumflaskor på sidorna, den till höger med syre, den till vänster med luft, en andningsloop med ett andningsmunstycke som integrerar regulator för att kunna gå över på öppet system och två motlungor, en på utandnings- och en på inandningssidan och en integrerad dator. Efter en kort teorigenomgång blötte vi ner maskinen på Rosenlundsbadet. En helt ny känsla där jag övade på hovring och andades i loopen. Det var jättekul om jag ska ljuga, nej jag är inte jätteintresserad av att vara i vattnet, särskilt en pool, utan kamera så även så här på första dyket var jag tvungen att ta ner kameran i poolen och vips så blev allt jättekul. Här är första bilden på Göran:

Göran Müntzing

Teoridelen av utbildningen är till stor del webbaserad, med diagnostiska prov efter varje avsnitt i utbildningsmaterialet och ett slutprov på varje nivå.
När jag tog utbildningen var RAID den enda utbildningsorganisationen som hade en färdig utbildning på Discovery. Den praktiska delen av utbildningen registreras av instruktören när både instruktör och elev verifierat att momenten är utförda så att man kan erhålla sin certifiering. Jag genomförde egentligen en crossover, baserad på min utbildning som PADI Divemaster och nitroxcertifikat från ANDI.
RAIDs utbildningsystem kändes tämligen omoget om än med en bra filosofi i botten. Pedagogiken behöver finslipas. Många frågor är onödigt krystade, ibland ologiska eller på gränsen till felaktiga och ibland tämligen irrelevanta för utbildningsmålen. Bra med utbildningen är att man berörde vikten av respekt för det marina livet och att man i tidigt skede ingjuter både säkerhetstänkande och miljötänkande i sina elever.
Tanken med RAIDs utbildning är att man ska kunna börja dyka med rebreather direkt, utan tidigare erfarenheter av dykning med öppet system.


På väg mot första dyket i Vättern

Dag två gjorde vi två grunda dyk i Vättern med inkluderande övningar. Det var en härlig känsla att sväva fram bubbelfritt i det klara, nästan blå vattnet i Vättern. Här fanns det gott om intressanta och roliga motiv så lite irriterande var det att inte ha med kameran. Dessa två dyk gjorde jag med slingflaska vilket jag upplevde som hämmande och obekvämt för rörelsefriheten. Det fungerar inte för mig som fotograf.

Höstlöv=Brrr, slingflaska=nej

Efter en händelserik och fysiskt krävande helg var det segt att köra till Skåne. Segt var det också att ägna varje kväll i veckan till att köra igenom alla frågor och prov på RAID level ett till tre. Visserligen hade jag läst på innan kursstarten, men det handlade om 27 PDF-filer på sammanlagt flera hundra sidor plus själva Discovery-manualen. Nu ska man egentligen ta detta i etapper, så allt på en gång var litet tufft.

Helgen därefter var vi åter i Jönköping och började med att konfigurera om min utrustning.
Denna helg gjorde vi ett fantastiskt, avslappnat dyk på sammanlagt två timmar i ett svep, med maxdjup på 25 meter. Vattentemperaturen var 9-12 grader och vi var inte ens frusna när vi kom upp.
Andra dagen blev det lite mera avancerade övningar, bl a djupdyk, ned mot 40 meter vilket ingår i level tre.
Här blev det mera dramatik än vad jag önskade mig. På ca 35 meters djup och bara någon minut kvar till deco så larmade plötsligt min Discovery. Jag kunde inte enkelt utvärdera larmet som betyder omedelbar övergång till öppet system. Medan jag andades på öppet system tyckte jag i stressen att gasen smakade konstigt bestämde jag mig för att gå över på min reservflaska. När jag drog fram andrasteget fick jag friflöde på det. Det blåste på ett bra tag. Till sist fick jag in munstycket i munnen men även den del vatten vilket ökade obehaget. Jag började andas och fick kontroll men hade nu hög andningsfrekvens. Just när det började lugna ned sig blev det trögt att andas. Jag tvingades konstatera att reservluften hade tagit slut. Jag gav slut-på-luft-tecken till Göran och det var en hemsk känsla den stund det tog innan han hann fram till mig och kunde lämna över regulatorn från hans reservluftsflaska.
Förtroendet för dykningen fick en rejäl knäck av denna händelse. Efter utvärdering av händelsen kom vi fram till en rad faktorer som i kombination hade bidragit till krisen. På ett tidigare dyk hade vi gjort några övningar som involverade min reservluft. Min brist på rutin med RB i kombination med kväveberusning gjorde att jag hoppade över att fortsätta andas på öppet system i RB:n. Friflödet och djupet brände slut på en hel del av reservluften.
Larmet var egentligen inget allvarlig och berodde på att datorns utvärdering av syresensorerna visade på för stor differens i mätningen av pO2 mellan dem.
Vi förlängde utbildningen med ytterligare en dykdag helgen därpå för att göra om djupdyket. Mitt exemplar av Discovery visade sig också vara litet larmbenäget och jag fick larm vid mer än ett tillfälle.
Apparaten har gått tillbaka till Poseidon för genomgång och uppgradering av mjukvaran. En lärprocess även för dem. Kanske jag normalt andas för litet? Som fotograf simmar jag sakta och ligger still och väntar och har oftast låg minutvolym. Teoretiskt sätt skulle det öka möjligheterna för kondens i systemet inklusive kondens på syresensorerna.

35 meters djup. Vid en båt hittade vi en lake men kunde inte stanna eftersom larmet gick här.

Till sist vill jag nämna att jag upplever dykningen med RB:n som om fiskar var mer orädda.
I så här kallt vatten höll jag mig varmare längre tack vare den varma luften från RB:n. Så fort jag gick över till öppet system kände jag också att kylan från vattnet blev mer påtaglig.

Nu lär det bli fart på allvar fram åt vårkanten. Låt se om detta kan ta min fotografering till andra nivåer.

Foto: Ingvar Eliasson
Bilden här nedan från starten av monteringen av Mk VI Discovery. (Pratbubblorna är ett skämt)