|
|
26-31 Maj -11 Silvermedalj i VM i undervattensfoto i Turkiet!
En ljummen kväll i Bodrum i Turkiet. Det börjar under kvällens högtidliga prisutdelningsceremoni och nattens fortsatta firande sakta sjunka in att jag faktiskt har gjort något stort - jag har tagit en silvermedalj i världsmästerskapen i undervattensfotografi! Två nordiska blondiner tog varsin silvermedalj i denna mansdominerade sport, bara det...!!! Norska Lill Haugen med sin buddy Helge Veum tog silver i kategorin "Fisk" medan jag och min buddy Ingvar Eliasson knep silvret i kategorin "Vidvinkel med dykare". Att bli uttagen till svenska landslaget var ju stort, redan det! Det är bara två fotografer som kommer till VM varje gång. Eftersom VM är vartannat år sker uttaget genom en sammanvägning av prestationerna i två SM och två nordiska mästerskap. Till VM 2011 blev det jag och Tobias Dahlin som lyckades. Beskedet om att jag var uttagen kom i först i januari. Jag hade ju hoppats och på ett sätt räknat med det, men det var ändå en häftig känsla att få veta att jag var med!!!
Alla vet att det är fotografen som tar bilden, inte kameran. Inte desto mindre är kameran ett viktigt redskap, och min gamla trotjänare var på väg att ge upp efter en del törnar i Röda Havet förra sommaren, och funkade bara nätt och jämt under SM 2010. Den stressen vågar man inte ha, så jag hade nyligen beställt ett helt nytt kamerasystem av Fotografit i Danmark. Nu insåg jag att jag skulle tävla i ett världsmästerskap med en utrustning som jag bara hade torrsimmat med i vardagsrummet. Här hade vi den värsta vintern på länge, så både hav och sjöar var ganska ogästvänliga och tiden var knapp. Under Vildmarksmässan i mars träffade Ingvar och jag George Vella från Gozo och dykcentret Calypso Divers. George berättade om den fina dykningen där, och snabbt föddes idén om att vi skulle ta oss ned dit och träna. Genom vårt samarbete med Scuba Travel och Georges gästvänlighet fick vi då erbjudande om en gratis dykvecka med Calypso i veckan efter Påsk, så det var bara att ta ut ledighet och dra.
En annan person hade också varit aktiv sedan VM började planeras, nämligen uv-fotokommittémedlemmen Jennie Soriano, som nu skulle vara lagkapten för landslaget. Hon hade bl a jobbat med sponsringsbiten, vilket bl a innebar att hela landslaget försågs med helt ny utrustning av Ursuit. Det gav viss impact under tävlingen, och Ingvar och jag hann få grejorna i tid till Gozo, så vi kunde köra in oss på prylarna där.
Träningsveckan på Gozo var underbar, denna lilla ö är ett litet paradis som vi varmt kan rekommendera! Samtidigt var det litet stressande, för nu provade jag att köra enligt VM:s regelverk, dvs max 100 bilder på minneskortet efter två dyk och ingen bildbearbetning alls, bilderna ska vara tävlingsklara direkt ur kameran. Då gäller det att få både exponering, vitbalans och komposition perfekt redan i fotoögonblicket, och så kör vi ju inte i SM eller NM. Ett annat mycket viktigt inslag i min träning var alla fotoutflykter jag gjorde med min älskade syster Tammy. Vårt ständiga fotograferande och diskuterande kring bilder hjälpte mig att vässa mitt bildseende och inspirerade mig till nya järva grepp. Tack Tammy!!! Efter detta var det Turkiet som gällde! Hela svenska landslaget bokade in några träningsdagar på plats, för att få litet grepp om den lokala faunan och undervattensmiljön. Måndagen den 23 maj strålade vi samman på Ersan Resort & Spa, som var hotellet och konferensanläggningen där VM hölls.
Det blev några intensiva dykdagar som även innefattade en del strul. Sørens buddy kom inte iväg med sitt flyg pga askmoln från Island, så Jennie fick hoppa in och modella för honom under träningen. Tobias fick problem med både kameran, som plötsligt uppvisade en linje tvärs över alla bilder och dessutom en krånglande blixt. Som tur var fick Tobias låna en reservkamera av Lill Haugen, och blixten kom igång igen, så allt löste sig tills det var tävlingsdax!
Så blev det dags för officiellt öppnande av VM, med allt vad det innebar. Tungt och byråkratiskt, och med många åsikter och viljor. Det är inte lätt att skapa ett arrangemang som tillfredställer alla tävlandes synpunkter på vad som är tillåtet och inte tillåtet, vad reglerna betyder i praktiken, och allt möjligt annat. Det så kallade tekniska mötet blev en lång och seg historia, med en hel del tjafs, men man kunde ändå gå därifrån med en känsla av att man nog hade fattat på ett ungefär vad som gällde (kanske).
Bortsett från de sega byråkratiska inslagen var det rätt häftigt! Tävlingen hade samlat 36 fotograferande par av 23 nationaliteter. Här kunde man språka och ha trevligt med likasinnade från världens alla hörn. Japan, Sydkorea, Chile, Argentina, för att bara nämna några långväga.
Sedan var det då äntligen dags att få användning för adrenalinet - TÄVLINGSDAGS! Själva tävlingen ägde rum i skärgården utanför Bodrum. Vi hade fyra dykplatser till vårt förfogande för de fyra tävlingsdyken. Genom en kombination av fritt val och lottning fördelades de tävlande på sex dykbåtar. Två tävlingsdyk per dag under två tävlingsdagar. Vi utgick varje morgon från den lokala piren nedanför hotellet.
Tävlingen gick till så, att man under övervakning fick sätta in ett formatterat minneskort i sin kamera. Detta använde man sedan under hala dagen. Mellan dyken stod kamerorna under bevakning. Man fick inte sitta och kika på bilder. Efter dyk två fick man ta ut och lämna in minneskortet. Bilderna laddade sedan tävlingsledningen ned på sin dator, varefter man fick tillbaka kortet och kunde kika på sina bilder i egen dator i lugn och ro.
Varje dyk hade ett maxdjup på 30 meter och en maxtid på 90 minuter. Till deta fick man avnjuta en enkeltolva med 200 bar luft. Inte mera gas och ingen Nitrox. Det betydde ju i praktiken att dyken var rätt begränsade till sin omfattning. Man kan även diskutera detta ur ren säkerhetssynvinkel. Men så var det nu i alla fall, av tradition, och det gick ju inte att påverka. Våra första två tävlingsdyk blev på en dykplats med bl a amforor och en med ett flygplansvrak. Här var det givet att satsa på vidvinkel hela dagen. Jennie förhandlade med de övriga lagkaptenerna på vår och den andra båten som samtidigt gick till samma ställe, så att vi skulle kunna sprida ut dykparen så mycket som det gick i tid. Det innebar att vi hoppade i med 15 min mellanrum och räknade med att varje par var nere i max 60 min. Det funkade hyfsat, även om man ju ändå retade sig på att det låg folk kvar och segade så att det blev kö till motiven. Det är nackdelen med denna typ av dykplatser, där huvudfokus ju måste bli på ett objekt, med avgränsade variationsmöjligheter. Lika bra att säga det redan här: Det var på dag ett och de båda vidvinkelklasserna som vi lyckades bra! Vi hade flyt, vi var modiga och vi hade även litet tur! Jo, man får väl kalla det tur, när två söta fiskar bestämde sig för att bidra med sin nyfikenhet och placera sig perfekt i bild! Det blev två bilder som kom med bland de tio bästa i respektive kategori.
Det som var extra roligt var att båda dessa bilder var tämligen experimentella. I båda fallen satte jag medvetet kameran på en förinställd svartvit mode, som Ingvar och jag hade provat ut tidigare. I den andra bilden utnyttjade jag dessutom kamerarotation och lång slutartid för att skapa en känsla av drama. Kul när det funkar som man har tänkt! Jag är själv mycket nöjd med dessa bilder. Dag två hade vi två revdyk på två olika revtoppar. Här hade vi dykt tidigare, och visste mycket väl vad vi hade att vänta oss. Trots det blev det litet panik. Dyk ett hittade vi helt enkelt inte så många motiv, och vi hade ju tre kategorier att fylla; makro, makro med tema tagghudingar och fisk. Trots detta kände vi oss relativt lugna inför det sista dyket, som trots allt var på det bästa revet. Det skulle bli bra bilder på en timme där. Men när jag kom i vattnet kände jag rätt snabbt att något var fel, och jag började frysa. Dräkten tog in massor av vatten. Ingen chans att åtgärda, så det var bara att bita ihop och dyka vidare. Men efter halva dyket började jag få koncentrationssvårigheter och det visade sig också att jag sörplade luft, så trycket i flaskan sjönk snabbt. Mot slutet, när det faktiskt dök upp ett och annat motiv, så var det bara att inse att det var dags att bryta och gå upp. Väl uppe så kunde vi se vad som hade hänt: När Ingvar skulle öppna min dräkt var den redan öppen! Hela kedjan hade gått upp. Så kan det gå....
När tävlingdyken var avklarade återstod att välja ut vilka bilder vi ville tävla med. Sedan fick man gå till tävlingsledningen och sitta vid deras dator och plocka fram originalen som de hade laddat ned på sin hårddisk.
Nu var det juryns tur att ta över. Den internationellt brett sammansatta juryn bestod av ByungDoo Lee (Sydkorea), Alptekin Baloğlu (Turkiet), André Ruoppolo (Frankrike), Arne Hodalic (Kroatien), Cathy Church (USA), Magnus Lundgren (Sverige) och Milan Czapay (Tyskland). De jobbade i ett tämligen komplicerat bedömningssystem som ni kan läsa mera om i en insiderartikel av Magnus Lundgren i julinumret av tidskriften DYK, där även Jennie har skrivit ett trevligt reportage från VM-äventyret. I korthet jobbade domarna först i en sluten bedömning, där man gjorde en första sållning och tog ut de 10 bästa bilderna i varje kategori. Detta följdes sedan av en öppen omröstning, inför publik, där man rangordnade de bästa bilderna. Det gjorde själva avslutningsceremonin extremt spännande, eftersom man satt i publiken och såg resultaten växa fram på storbildsskärm, samtidigt som man såg bilderna. Här hölls det andan och jublades om vartannat! Innan den öppna omröstningen fick vi tillfälle att mingla i en historisk slottsmiljö, i Bodrums slott som även passande nog hyste ett marinarkeologiskt museum. Vi blev upphämtade med en färja som tog oss tvärs över bukten till Bodrums centrum och slottet. Från färjan paraderade vi sedan genom stadens gator, lag för lag, iförda landslagsdräkter och bärande skyltar med landets namn på.
Därefter flyttade vi oss till en amfieteater intill slottet, där underhållning följdes av domarnas omröstning och slutligen av högtidlig prisutdelningsceremoni, med nationalsånger, medaljer och hela kitet!
Världsmästare totalt blev Orhan Aytür från värdlandet Turkiet! När detta väl stod klart och jublet var över så var det slut på ceremonin och vi tumlade ut i natten i Bodrum. Efter detta gick nog musten ur organisationskommittén, för sedan tog det flera veckor innan resultaten kom upp på den officiella webbplatsen. Först då fick jag klart för mig att jag totalt hade placerat mig på en 6:e plats. Detta är vad jag kan förstå så bra som Sverige någonsin har placerat sig i VM! Äventyret är nu över, och jag känner mig verkligen nöjd med mina framgångar. Samtidigt ser jag detta som ett nyttigt träningsläger inför nästa VM, som kommer att arrangeras på Kuba 2013. Bara två SM och två NM där emellan!
Några länkar:
|
Visitors: |
|
